De människor vi kallar vänner
Ibland blir det så svårt. Med relationer, menar jag.
Vissa vänner (här kommer en klyscha fast väldigt sann) kan man vara ifrån i åratal och ändå känna sig hemma med när man ses. Jag har några sådana vänner, men en av dem jag trodde var en "för-alltid-vän" visade sig vara en annan person än den jag tidigare känt. Det var sorgligt. Obehagligt att sitta mitt emot någon som stått en så nära och inse att man är främlingar för varann. Skratta lite förläget och harkla sig när man ska säga något.
Jag har tänkt att man aldrig kommer att ha såna vänner som när man var i... ja, tonåren som max. Men jag hade fel. Jag mötte någon som jag mycket snabbt förstod att jag börjat tycka väldigt mycket om. Jag tror att det kan ha varit en av de bästa sakerna som hänt mig i vuxen ålder.
Apropå sorgligt som jag skrev om ovan: sorgligt är också när man blir rädd för sina vänner. Då menar jag rädd för att göra något fel, säga något fel, vara fel i vännens ögon. Naturligtvis kan man handla felaktigt, det är mänskligt och det gör alla. Men när man börjar bli rädd för det, är det något som inte är rätt. Jag vill ha en vän som kan ta att jag inte alltid är optimal, klok, snygg och glad. Jag vill ha en vän som beundrar mig oavsett, liksom jag beundrar henne eller honom.
Nu kanske någon tänker "men du är ju gift, är inte din man allt detta för dig?"
Jo. Det är han. Han är omtänksam, snygg, sexig, pålitlig, stabil, rolig, duktig på en massa saker, händig, nyfiken, snäll och en hel hög andra fina saker. Jag kan prata med honom om allt.
Men jag vill ha någon att prata med om honom! Det är inte så lätt att vara gift. Det är för hela livet. Det går upp och ner och det är OK - men jag tror att alla som är i en relation behöver prata med andra för att inte bli hemmablinda. Vissa är otrogna. Vissa skiljer sig. Vissa är trogna och olyckliga i ett dåligt äktenskap. Jag vill inte hamna i någon av dessa kategorier. Jag vill att det ska vara uthärdligt när man är nere och harvar vid lågvattenmärkena. För att man vet att det kommer att gå över, liksom en vinter alltid blir en vår tillslut.
Så. Nog om detta. Här i Frankfurt är våren på god väg, jag längtar! :-D
Vissa vänner (här kommer en klyscha fast väldigt sann) kan man vara ifrån i åratal och ändå känna sig hemma med när man ses. Jag har några sådana vänner, men en av dem jag trodde var en "för-alltid-vän" visade sig vara en annan person än den jag tidigare känt. Det var sorgligt. Obehagligt att sitta mitt emot någon som stått en så nära och inse att man är främlingar för varann. Skratta lite förläget och harkla sig när man ska säga något.
Jag har tänkt att man aldrig kommer att ha såna vänner som när man var i... ja, tonåren som max. Men jag hade fel. Jag mötte någon som jag mycket snabbt förstod att jag börjat tycka väldigt mycket om. Jag tror att det kan ha varit en av de bästa sakerna som hänt mig i vuxen ålder.
Apropå sorgligt som jag skrev om ovan: sorgligt är också när man blir rädd för sina vänner. Då menar jag rädd för att göra något fel, säga något fel, vara fel i vännens ögon. Naturligtvis kan man handla felaktigt, det är mänskligt och det gör alla. Men när man börjar bli rädd för det, är det något som inte är rätt. Jag vill ha en vän som kan ta att jag inte alltid är optimal, klok, snygg och glad. Jag vill ha en vän som beundrar mig oavsett, liksom jag beundrar henne eller honom.
Nu kanske någon tänker "men du är ju gift, är inte din man allt detta för dig?"
Jo. Det är han. Han är omtänksam, snygg, sexig, pålitlig, stabil, rolig, duktig på en massa saker, händig, nyfiken, snäll och en hel hög andra fina saker. Jag kan prata med honom om allt.
Men jag vill ha någon att prata med om honom! Det är inte så lätt att vara gift. Det är för hela livet. Det går upp och ner och det är OK - men jag tror att alla som är i en relation behöver prata med andra för att inte bli hemmablinda. Vissa är otrogna. Vissa skiljer sig. Vissa är trogna och olyckliga i ett dåligt äktenskap. Jag vill inte hamna i någon av dessa kategorier. Jag vill att det ska vara uthärdligt när man är nere och harvar vid lågvattenmärkena. För att man vet att det kommer att gå över, liksom en vinter alltid blir en vår tillslut.
Så. Nog om detta. Här i Frankfurt är våren på god väg, jag längtar! :-D
Kommentarer
Postat av: Tina T
relationer är verkligen inte det lättaste här i livet och samtidigt det som betyder mest!
ledsen att jag inte ringt, håller på att försöka hitta mig själv igen, jobbet sliter så jag har stängt ner det sociala lite kram kan förklara skeden mer sen.
Trackback
